Det är så läskigt många som läser det här bloggen jämfört med hur många jag vet läser den här bloggen. Tycker det är lite läskigt. Jag sitter med andra ord hemma och är livrädd för internet. Hjälp. Jag heter Klara och är arton år gammal. Jag är rädd för kärlek, sjukhus, blod och numera även internet. Jag kan inte hantera telefoner men är väldigt bra på att dansa tills stängningsdags. Jag tycker inte att livet suger. Jag är ganska rolig egentligen. Idag gick jag runt med en hammare och härjade samt klottrade på ett elskåp, imorgon ska jag köra bil för första gången i mitt liv. Vad jag försöker säga är att jag gör vad jag känner för.
Puss, fan vad kontigt det här känns men jag undrar verkligen vilka ni är. Hehe, en gång till: JAG ÄR LIVRÄDD FÖR INTERNET
den här stan gör mig så lycklig men den här skivan gör mig så svag för den dammar inte i hörn såsom alla andra minnen gör utan den spelas på repeat
TTA fanns innan du fanns så egentligen borde det inte vara så jävla farligt
Jag behöver inte ringa
Men
Vi pratar om vädret när det finns så mycket och säga, är det inte kul?
Jag ville inte förlora dig jag var så rädd jag tänkte på det nästan hela tiden jag trodde att jag inte skulle kunna andas utan dig
Jag klarar mig så jävla bra utan dig. Faktiskt.
Men jag undrar en sak. Borstar du tänderna extra hårt i ren protest bara för att jag inte står bredvid och säger att det sliter på emaljen? Läser du fortfarande fåniga nyheter högt även fast ingen lyssnar? Känner du dig fri av blotta tanken att ingen står i dörren och väntar på dig när du ska gå? Har du hela täcket för dig själv nu? Saknar du att borsta tänderna med någon? Saknar du att ha någon att högläsa namn och nytt för? Saknar du att någon väntar på dig? Har du hela täcket för dig själv nu?
Idag är jag sådär ruskigt förälskad i mig själv och att jag tar mig själv på stort allvar (skolkar)
Tänker på de tysta promenaderna bland de gigantiska villorna jag tänker på köpenhamn på min mamma på afrika(faktiskt!!!) på skolbänkar på persienner och på färgen mintgrön och jag blundar lite och har nästan glömt hur du ser ut
sommaren blir höst
men inte nu
det läcker någonting från min hjärna
en slags längtan och någon slags motivation som läcker ur mig och långsamt
Förlåt för att jag fyllebloggar om kärlek när allt jag vill säga är att ni är ett paket av livs levande plåster som liksom bara injucerar dextrosol och kärlek i mitt hjärta. Ni gör mig så otroligt jävla lycklig. Puss och tack
Stockholm central, spottkoppen, kvart över elva den 22:a Maj. Det är inte längre morgon. Folk har inte längre brottom, de ska bara iväg, de har resesällskap, telefonsamtal eller portföljer. Du ger mig en snabb kyss . Antingen tittar du rakt ut i luften eller så tittar du på den stora tidtabellen som förklarar hur många minuter det är kvar innan det är dags att lämna staden. Du ser mig i alla fall inte i ögonen. Vi går ut och sätter oss på fönsterkanten utanför KAHLS . Luften är syrerik idag. Jag tittar på regndropparna, hur de studsar i pölarna. Plopp, plopp, plopp. Jag vill fnissa åt regndropparna och kyssa dig med istället tittar jag på alla människor som ska någonstans. Jag håller dig i handen men på något sätt känner jag den inte. Det pulserar inget blod ut i dina vener. Du tittar fortfarande rakt ut i luften. Sedan säger du:
- Vårat förhållande fungerar inte längre.
Så här i efterhand undrar jag om någon av de som passerade berättade för någon annan att ”Jag såg en tjej som grät på centralen. Hennes pojkvän tröstade henne. Varför ska folk stå och gråta mitt på centralen, asså herregud jag blir så trött ibland va, kan inte folk sköta sina relationer någon annan stans?”
Första juni. Alla är fortfarande på väg någon stans. Regeringen har testat krigsalarmet. Stockholm sitter och väntar på krig. Någon ligger på sin älskades bröst och hör hjärtat slå. Som om denne personen var tvungen att samla på sig hjärtslag innan kriget. Varje kyss är den sista kyssen, varje dans den sista dansen.
Förfest till kriget, Knast, Upplandsgatan 7 en tisdag för mycket i juni, d.v.s. ännu en kväll som kunde ha slutat i TV- soffan men inte gjorde det. Det skulle kunna ha varit fint väder. Det är inte fint väder men det är i alla fall den 2 juni. Kvällsljuset ligger över Stockholm och klockan är bara tio så jag kan se varenda ögonfrans, misslyckad sminkning, svettfläck, tår och rynka. Jag beställer två Heineken men får två Carlsberg. Jag förvånas inte. Allt är annorlunda nu förtiden. Det är krig imorgon. Bartendern kan inte tänka. Alla dansar sin sista dans, säger det där de aldrig vågat, samlar på sin mage med fyllekäk och dricker upp det sista ur mjölkpaketet.
Natten är en förfest för kriget.
Kriget har inte börjat. Mitt liv är en förfest till kriget. Mitt liv är en natt. Jag är inte död ännu. Hjärtat slår ju fortfarande. Eller hur?
Scen nummer ett som spelas upp i mitt huvud. Jag ligger på hans säng och beskådar dammet på fönstrerna. Av oförklarliga anledningar tänker jag på ett luktsuddgummi jag fick av min syster i 8-årspresent och att jag sa att ingenting luktade så gott som det. Av förklarliga anledningar har jag ändrat mig.
- Är vi tillsammans nu?
- Ja. Ja det är klart att vi är.
Scen nummer två som spelas upp i mitt huvud. Jag sitter på sängkanten. Jag minns inte om fönstrerna var dammiga eller hur det luktade eller hur det kändes. Av förklarliga anledningar har jag har målat upp en bild i mitt huvud hur det såg ut i rummet just då men det hela är bara illusioner för att försöka förträneka att allt är en nattsvart mardröm. Fast nu ändrar jag mig.
- Gör du slut?
- Ja.
Scen nummer tre som spelas upp i mitt huvud. Jag är överallt. Du ändrar dig. Tredje gången gilt.
- Har du tänkt på en sak, när vi kysser varandra hejdå, eller du vet när vi kysser lite snabbt sådär, så är alltid din underläpp mellan mina läppar och liksom min överläpp mellan dina läppar?
Jag stannar flera gången på vägen bara för att pussa honom. För hundrade gången tänker jag att vi måste nog vara det finaste som finns på hela jorden. Tio minuter senare. Vi sitter på buss två och bråkar helt öppet, struntar i alla blickar från bekanta och att det vi bråkar om egentligen är en fånig bagatell. När vi kommer hem sätter jag mig vid köksbordet och läser tidningen. Han går in i badrummet och rakar sig. Inte hastigt, utan noggrant. Jag ser det inte, men jag känner honom, jag vet att han gör det noggrant, på samma sätt som jag läser tidningen noggrant när jag är sur för att samla mig. Sedan tar jag min mobil, sätter mig i soffan och smsar lite, spelar votrex på hans iPod.
Tio sekunder senare. Jag pussar på honom och andas in doften av raklödder, smeker handen mot den lena kinden och kysser honom. Han spelar några låtar på sin iPod för mig. Jag lyssnar egentligen inte, det enda jag bryr mig om är att han är bredvid mig och att han har något han vill visa för mig, något han vill dela med sig av. Han är mest upptagen av sin iPod och tillslut säger jag det rakt ut. ”Hallå jag vill ha lite uppmärksamhet.” Vi kysser varandra, han sätter på en fin låt, kommer inte ihåg vilken men fin är den. Vi kramas, han håller om mig, och jag viskar att jag inte vill tjafsa. Vi sitter så ett tag. Han säger ingenting. Sedan ger jag honom min iPod och ber honom sätta på något som jag vill lyssna på. . Han kollar igenom hela iPoden, på musik han vet att jag tycker om, sen sätter han på Simon And Garfunkel. Jag lägger mig ner i soffan. Det känns tomt, så som det alltid gör när han inte ligger bredvid.
Summering av Jag har dansat till MGMT, i regnet, i Stockholm, på festival, jag har kommit in på Kungsholmens gymnasium och jag har träffat en skåning med lockigt hår.
Man kan köpa vatten för 27 kronor och man kan köpa öl för 29 kronor. Hur underbar är inte den tanken? Nu ska jag ta en webcambild på mig och min spargris sen ska jag sova.
Spy Bar, en torsdagsnatt i September. Jag har inte spenderat ett enda öre men är kalasfull ändå. Det regnar. Du är två meter ifrån mig. Jag är inte kär i dig. Jag klarar bara inte av att se dig dansa. Jag klarar bara inte av att se ut somom jag har så jävla roligt jag. klarar. inte av att skaka min otränade rumpa till Britney Spears dåliga kommersiella jävla beat jag klarar inte av att se dig dansa jag får massa sjuka bilder i mitt huvud av din hand i min nacke min hand på din ryggrad mitt hjärta i takt med ditt jag klarar inte av va va? 3 minuter senare sitter jag på gröna linjen hem till min varma säng jag gråter inte, jag däckar inte, jag tänker inte ens på dig. Jag klarar mig jävligt bra utan dig, men jag klarar inte av dig.
