en djävulsk måndag
Markus Krunegård – Noiserock i Japan The Jesus And Mary Chain – Darklands Laakso – Dropout Bob Hund – Våffeljärnet Taken By Trees – To Lose Someone Erik Enocksson – Thru Thick Night Television Personalities – Diary Of A Young Man
Det är inte dig jag gråter över. Det är mig. Det är inte kärleken jag saknar det är något, vad som helst, som inte är likgiltighet. Det är inte betygen jag vill ha, det är bekräftelsen. Det är inte så att jag inte tror att allt kommer lösa sig. "Allt-löser-sig" är min enda livsglädje.
hej
Har nog aldrig hatat mig själv så mycket som jag gör nu.
att vara 18
- Pappa. Jag bokade en biljett till Köpenhamn. Jag flyttar 15 Juli.
- Ok. Du kan väl för fan ta och plocka upp i köket. Fattar inte hur jävla svårt det kan vara att förflytta talriken FRÅN diskhon TILL diskmaskinen.
- Det är en enkelbiljett. Den avgår 08.18, 15 Juni. HÅLL UT!
under your skin
att inte ha facebook
.
Det är inte dig personligen jag vill åt utan hela ytligheten och likgiltigheten i sig. De går hand i hand, likgiltigheten och ytligheten alltså, likt ölen och ångesten. Kartan säger väster och jag menar det på riktigt när jag står på ett dansgolv i den stadsdel jag börjat kalla min (bara för att du befinner dig på den vi brukade kalla vår) och skriker "
Tårar rann, dörrar small, dramatik. "Tro inte att jag tänker sitta och höra på om dina nya
på nåt fik. Sen blev det augusti och lite mer liv än vi hade hoppats på men det
löste sig och nu är det vår igen
och jag undrar hur du mår igen"
Och jag känner: Snälla, förstör inte det som skulle vara den bästa tiden i mitt liv.
och ni går hem först av alla och knullar
just another friday
Det där blöta
Det rinner likt magma över hela min hud
vatten är genomskinligt men det här är inte vatten det här är något annat
osynligt
men det gör ont, inte brännande, inte stickande
ont
Jagvillintevarahär
tänker jag, ler och säger emot mig själv i varje mening om hur viktigt det är att tro på sig själv och inte minst
ha roligt
Middagsbjudning, (kan du skicka geväret?)
någon jag trodde förstod mig berättar om hennes tatuering, om vilken skola hon gick i när hon gick i högstadiet, att hon är från finland och
Jag vill inte veta
skriver jag fyra gånger efter varandra och är inte bara missförstådd av hela världen, jag missförstår mig själv också i varje steg jag tar i varje ord jag säger i varje bekantskap jag
Gör något annat säger han och jag gör andra saker hela tiden jag är jättespeciell och mest unik av allihop, men
Det finns ingenting mer att göra
Jag är färdig
Kom och torka
Jag är blöt av likgiltighet
torsdag
Att komma hem från skolan och äta mellanmål.
när ingenting är främmande och spännande längre
Ingenting är främmande. Jag går förbi samma människor i samma stad iklädd samma jacka som förra året. I övrigt är världen upp och ned jämfört med slutet av april 2009, men ändå lika dan. Samma gator. Samma människor. Samma yta. (Vi glömmer insidan va? Enklast så. Aa. Bra). För andra gången i rad går jag ut själv. Orkar inte ens sms:a med folk längre. Intution- ja tack. Krogen. Öl. Cigaretter. Stör mig på att det är människor runt omkring mig tills det slår mig att jag är på en krog. Vin. Konversationer med bekanta. Lögner. Mer vin. Påväg. Saknar min bästa vän. Passar in likt en sockerbit i en sockerskål. Söt, men har aldrig känt mig så ovärd. Jag ser på varje konversation som om den var något jag beskådade på film. Någon har en lång utläggning om en DJ som spelar en gren av electro blablablablabla och tanken slår mig: vad är det för dag idag? Onsdag. Juste. Och av ren automatik börjar jag prata om det jag har att säga om elektronisk musik och allt blir så paradoxalt och jag känner mig missförstod. Jag är inte sådär. Ni vet. Hon. Jag är ingen. Någon säger: jag såg dig på en mingelbild och jag säger jaha. Någon säger: jag träffade ditt ex i förrgår och jag säger jaha. Någon säger: läste artikeln och jag säger jaha. Någon frågar vad har du gjort ikväll och jag säger jaha. Någon säger varför röker du inne du är ju dum i huvet och jag säger fortfarande jaha. För ingenting är spännande.
(och den här bilden ska jag kolla på när jag åkt över bron och tänka fan vad skönt att jag hittat hem)
24 April 2010
Vi träffas på en bar i den stadsdelen vi föraktade mest av alla. Du med henne vid din sida och jag med din tröja övanpå min skakiga kropp. Vi är främlingar för varandra. Du säger fin tröja och jag tänker det är allt jag har kvar av dig för du är någon annans nu, kramar henne säger "det är asbra" när hon frågar hur läget är. Ni går hem först av alla och jag sist, vandrandes genom Brommas idyll med två ord i hjärnan: föraktad och främmande.
att aldrig sluta drömma
Slutet
Poff. Kvällssolen gömmer sig bakom hustaken och jag kan nästan känna din andedräkt följa min skugga. Jag har precis ätit middag med mamma. Sån där mor och dotter- grej d.v.s dyrt och gott och jag är salongsberusad. Mamma åkte hem och jag går längs St. Paulsgatan. För några minuter känns det som om den är min. Det är endast vår-gruset som skiljer mina skosulor från känslan att faktiskt ha fötterna på jorden för en gångs skull. Vid Wollmars ser jag din ryggtavla. Första gången på flera månader. Dina spralliga steg berättar att du är glad. Kanske till och med lycklig. Du följer hennes kropp till baren. Jag får inga skott i hjärtat. Trots att du smeker hennes hår precis som du en gång smekt mitt. Jag betraktar er på håll. Jag vet att du inte kan se ut för det är mörkt ute. Det enda du skulle mötas av om din blick letade sig mot fönstret skulle vara din egen spegelbild. Du skulle inte ta upp pistolen och skjuta den, spegelbilden alltså, ditt yttre jag, det liv du lever. Du skulle se på den och du skulle se henne. Kanske skulle ni peka mot fönstret och säga kolla älskling där är vi. Men du. Du står inte bredvid världen, betraktar den och tycker att du är bättre. Du är i den. Du är pistolen. Verkligheten. Kraven. Busstidtabellen. Kommunen som hugger ner träd. Du skjuter. Producerar skott efter skott. Kontrollerat. På andras begäran. På egen impuls. Ett två tre poff. Pistolen. Du håller den stadigt i båda händerna där ena handen är in-a-relationship och andra very-well-done. Du har släppt min hand, som alltid vid kärleksscenerna, som alltid på operor,
som alltid i slutet.
Början
Och jag låter
min hand
smeka gruset på gatan i den främmande staden. Jag vet inte vad den heter. Gatan alltså. Men jag är. Jag är där.
att klippa av håret och färga skiten svart
att klippa av håret
och färga skiten svart.
detta är ingen dagbok
Jag förför pojkar med lockigt hår (två stycken på tre dagar - check) och smyger ur deras famnar innan de vaknar. Fåglarna talar samma språk som dem. Vi träffas på fik innanför tullarna. Jag är allergisk mot blommor men andas ändå in doften och säger tack.
Allt är en metafor. Ingenting är på riktigt. Förutom då jag står på en högtalare med min pistol i högsta hugg i en källare i stadens finaste stadsdel och dödar alla som dansar och tatuerar in alfabetets första och finaste bokstav på benet ihopp om att allting börjar om på nytt imorgon.
saker jag aldrig lär mig
06:15. Pappa kommer ner i köket. Skriker: morgonstund har guld i mun och börjar diskutera Mona Sahlin. 06.16. Mamma börjar ufrågasätta mitt sätt att koka ägg på (och här menar jag verkligen: ska du verkligen koka ägget på sjuan? Kom ihåg att ägget kan bli för hårdkokt om du kokar det länge. JA MAMMA DET SKA JAG!!!!!) På nått jävla sätt lyckas pappa, i sin analys om Mona Sahlin nämna Skugge. Jag tar demonstrativt upp min frukost till rummet, varav pappa 30 minuter senare kliver in i mitt rum och säger ännu en gång: morgonstund har guld i mun. Han får inget svar. Frågar: när börjar skolan? Varav jag svarar: kan jag få vara ifred. Sedan får jag en lång utskällning. Pappa känner sig kortfattat sårad. Sedan skriver jag ett blogginlägg om spektaklet och känner bara spontant TA MIG HÄRIFRÅN
söndag 14:52
försökte komma under huden
men hamnade i kön till spy bar
du, du, du, men inte du
någon försöker avgöra vem som passar innanför och vem som passar utanför
jag smiter in
innanför stängslet
försökter komma under huden
men kommer in på spy bar
23:54
Diskmedel på diskborste. Diskborsten blir brungul. Köttfärssås.
- Mamma, jag har träffat någon.
- Jaha, vad trevligt.
- Men det är fel tid tror jag.
- Hur kan du veta det?
- Vi ska höras men det blir aldrig rätt tid att höras. Och varje gång vi stöter på varandra så säger vi att vi MÅSTE ses, men vi måste alltid ses en annan gång. Det måste ju betyda att vi inte finns nu, men kanske sen. Sen hörs vi och ses och då...
- Mmmm.
(Modern fortsätter diska, ler. Hon vet slutet på det som kommer bli en kärlekshostoria, men säger ingenting.)
16:55
känner ingen som är så pass äcklad av sina egna andetag som jag
har alltid hörlurar i öronen för att slippa höra
mina egna andetag
föreställ dig en människa utan huvud, äckligt va? en kropp utan huvud som går på vernissager, klubbar och kaféer
men huvudet är borta
det rinner varmt blod längs ryggraden
så förstår du hur mycket jag avskyr
mina egna andetag
jag brukade räkna
dina andetag
jag brukade lotsas att
dina andetag
var som plåster mot min nacke och utan plåstret skulle huvudet gå av det kan såklart låta banalt och pretantiöst
men jag har inget huvud
jag har bara, jag hör bara, mina egna andetag
bam bam
Jag promenerar längs gatorna somom dom var mina, kommer hem till en lägenhet med mitt namn på dörren. Tänker: Jag vill visa dig något men du är upptagen resten av livet. Du är inte min, men gatorna, dom är tamefan mina.
