utkast
Jag har lagt vår framtid i en låda med ett lås och nykeln har jag slagit in i en postitlapp och lagt under din tankrämstub. Jag tror på ödet. Lika fånigt som sant. Lådan har väggar gjorda av ett membran som släpper ut dåliga partiklar och behåller bra. Jag tänker mig att de bra partiklarna är vi och de dåliga partiklarna är alla du trodde att jag kysste. Jag tror att när du hittat nyckeln kommer jag känna det på mig, byta trosor innan du kommer till min del av stan och som alla andra sagor med lyckligt slut
som alla andra kärlekshistorier
vinner kärleken
I lådan ligger en bit av den finaste trädgrenen jag vet. På ett a4-papper har jag klistrat fast den och med billiga tuschpennor har jag skrivit ”gren” i fyra olika färger. En för varje bokstav. Väldigt omotiverat. Det tog mig två minuter. Jag var åtta år. Jag har samma handstil idag, åtta år senare.
Utan att köpa något sätter jag mig på en uteservering vi en gång gick förbi. Jag har köpt ett paket cigaretter för mina sista pengar. Det får mig att tänka på förra sommaren. Vi satt på din balkong och rökte för mina läppar blir så snygga när jag röker och du hade så svårt att fokusera om du inte fick andas lite nikotin.
Stockholms gator är fulla av avgasrök och snö. Jag tänker på alla med högklackade skor. Det måste vara så halt. Jag äger ett par klackskor. Det slutar alltid med att jag går barfota varje gång jag försöker använda dem för jag känner mig så rövknullad i klackskor.
Får man säga så?
Fem tjejer med högklackade skor går förbi. En av dem är hon jag ibland önskar att jag var. Hon som passar i varje frisyr hon klipper sig i och Hon som är tillsammans med din bästa vän. Vi brukade prata om deras relation som den tråkigaste av alla som fanns fast egentligen var jag avundsjuk på Henne och Hennes förmåga att gå i högklackat, få MVG och gå ner 3 kg på en månad. Du sa att du inte fattade vad han såg i henne, jag sa jag fattar fan inte heller fastän jag verkligen förstod. Jag fantiserade jag mig dem två ha sex, hörde inga fitt-fisar och förstod ännu mer men sa inget till dig.
Hon jag ibland önskar att jag var hälsar glatt på mig. Av ren rutin pratar vi om snön och det ser ut som om hennes tänder inte är tänder utan hål för de är exakt lika vita som snön. Hon luktar säkert jättegott när hon svettas. Hon frågar mig om en cigarett. Samtidigt som jag säger nej tyvärr det här är min sista kommer jag på att jag mer än gärna skulle bjuda bort en cigg för jag borde inte röka, jag mår ju bara illa, men det är försent. Istället säger vi hejdå, vi måste ses, hälsa Joakim och jag beskådar deras raka ryggar när de med raka steg går upp längs Bergsgatan.
Jag börjar tänka på träd. När jag tänker på träd tänker jag på nakna novemberträd. Inte för att jag har en allmänt dekadent syn på världen utan för att jag tycker att träd är som vackrast när man kan se hur grenarna slingrar sig mot skyn. På tomten i Sollentuna där jag växte upp fanns ett träd där knopparna aldrig blev till blad. Mamma sa att det var ruttet och skämdes över sin oförmåga att ta hand om de där tjugo kvadratmeterna som tillhörde radhuset men jag tyckte att det var det vackraste träd som fanns. Första gången jag blev ledsen på riktigt var när mamma sågade bort en gren på trädet. Med gråten i halsen frågade jag henne varför och hon svarade att man måste såga träd ibland. Innan grenen försvann brukade jag sitta på grenen när jag var ledsen. Mest för att jag hade läst en bok om en flicka som satt i ett träd när hon vad ledsen. Det var ett väldigt omständigt och obekvämt sätt att vara ledsen på. Alla slut är början på något annat sägs det. När grenen var avhuggen lät jag mina tårar falla över min systers smyckesskrin. När man öppnade det trädde en vitklädd ballerina fram, hon snurrade i en evig piruett till tonerna av den vackraste melodi jag någonsin hört. En dag var smyckesskrinet borta. Jag var tretton år och med hatisk blir frågade jag mamma: Hur fan kunde du? Hur f-a-a-a-a-n kunde du? Hon svarade. Man måste rensa ibland. Jag sa att jag aldrig skulle se henne i ögonen igen och gick in till mitt rum och grät.
Jag tror att jag ser fler ryggtavlor än ögon varje dag. Jag åker sällan tunnelbana i rusningstrafik. När jag åker tunnelbana ser jag endast ryggtavlor. Hela vagnen sätter sig längst in vid fönstret med ansiktet i samma riktning som vagnen åker. För att inte tala om alla dessa ryggtavlor i skolan. Jag försöker lyssna på det läraren har att säga men den senaste veckan kan jag inte ta in något annat än de tjugosex ryggtavlor jag beskådar ungefär åtta timmar om dagen. Jag sitter alltid längst bak.
Idag är det den fjortonde november tvåtusennio. Det skulle kunna vara en av de dagar jag lutar min haka mot din ryggtavla och känner hur dina lungor vidgas men
tillsammans med mina minnen och mina problem sitter jag på en uteservering vi en gång gick förbi
Det skulle vara fint om jag kom ihåg första gången jag såg din ryggtavla men jag minns tyvärr inte. Det måste ha varit någon gång då jag inte kände dig då du var en av alla andra ryggtavlor i klassrummet.
Vi lotsas att jag såg din ryggtavla september 2008. Det borde varit någon morgon i September 2008. Vi kan lotsas, för att ge ett noll till kärleken, att solen lös in genom klassrummet och gav din ryggtavla de vackraste skuggor man kan ge en ryggtavla. Din ländrygg var böjd på ett sätt som bara du kan böja en ländrygg, vis sidan av din kappmuskel bildades en liten grop, och din nacke var rak utan att du såg stel ut. Fin rygg skulle de flesta tänkt, tror jag. Jag tänkte ingenting om dig första gången jag såg dig men hade jag tänkt något hade jag nog tänkt: fin rygg, där vill jag vakna.Jag räknar inte minuter, timmar, månader, dagar eller år. Det finns dagar som är tre timmar långa, dagar jag aldrig vaknar och dagar som aldrig tar slut. Att räkna dem känns lite som att förnedra charmen med att ingen dag är den andra lik.
September 2008.
Såhär i efterhand undrar jag hur jag fick dagarna att gå.
Såhär i efterhand tror jag att varje dag var den andra lik tills den dagen jag föll för dig. Såhär i efterhand har jag har målat upp en bild i mitt huvud om hur jag i hela mitt liv vaknat, gjort det jag ska och gått och lagt mig och sen en vacker dag träffade jag dig och då vändes allt upp och ner. Men det är säkert varken sant eller relevant. Man kan väl bara vända uppochned på saker och ting och isåfall världar i rymden?
En eftermiddag i september 2008. Det är där kärlekshistorien börjar.
Jag har alltså beskådat din ryggtavla. Det står ett noll till kärleken, verkligheten kammar hem poäng genom att smyga förbi mig. I skyltfönstret på väg till tunnelbanan ser jag den, verkligheten alltså. Bilar som passerar, tanter som tragglar sig fram in i mataffärer med rullatorer och inhandlingslistor, barn som skriker efter föräldrar som pratar i telefon, en doft av urin från en knarkare som kissat på sig och detta eviga måln av avgaser, rykande het latte och cigarettrök. För några minuter eller sekunder blir jag en del av min egen verklighet. Jag är en och sextio och precis som alla andra veckar min mage sig när jag senare sätter mig på tunnelbanans dammiga säte, jag får rynkor vid ögonen när jag ler (vilket jag gör när jag ser söta barn) och min rygg är kupad om jag inte ser den i ett skylfönster, tänker fy fan vilken kass hållning och sträcker på den.
Jag har kass hållning. Mamma påpekar det varje dag. Ibland tänker jag att det vore lättare om jag var radikal av något slag. Om jag var helt åt vänster, jättemycket åt höger, hade-några-åsikter-över-huvud-taget skulle jag kanske sträcka lite mer på mig, räcka upp handen lite oftare och när någon frågar mig vad som intresserar mig skulle jag inte svara:
allt intresserar mig men jag tycker inte att något är intressant. Jag brinner inte för något.
Idag är den den tolfte februari 2009. Jag sitter på en uteservering vi en gång gick förbi, min cigarett glöder, jag glöder
brinner inte
lever inte
dör inte
fimpar inte
andas in och andas ut men är varken andfådd eller lugn.
Jag inhalerar, verkligheten håller avstånd, uteserveringen vi en gång gick förbi finns inte längre och inte heller din ryggtavla och allt jag tänker om den. Jag skulle kunna befinna mig varsomhelst. Allt som finns är jag och den smutsiga röken i mina lungor. Jag romantiserar inte det faktum att jag röker men jag konstaterar. Mina läppar blir ofantligt snygga. Röken penetrerar mina andetag. I mina lungor finns 4700 ämnen.
- Vill du beställa?
På caféet finns 27 människor. En av dom är jag, en annan är baristan som står framför mig. Svårare än så är det inte. Jag blåser ut. Jag blir nästan lite glad. Någon ser mig. Jag är något. Det spelar ingen roll att jag är en kaffekonsumerande idiotisk cafégäst. Jag finns.
- Kan man köpa kaffe för cigaretter?
En av alla september 2008- kvällar spenderade vi på din balkong. Jag satt på en stol och du på en pall. Vi såg ut över lekparken och tyckte att vi var bättre än alla andra. Egentligen var vi bara barn som lekte en lek. Trots alla uppsatser om feminism som jag skrev under den tiden sa jag att jag frös bara för att jag ville att du skulle värma mig, ta hand om mig och hålla om mig. Du hämtade en filt och några minuter senare föreslog du att vi kunde sova tillsammans i din säng. ”För den var ganska stor.” Jag var övertygad om att jag aldrig skulle bli kär i dig.
Kärlek är för svaga individer som inte klarar av att möta verkligheten och vill ligga inne och kolla på töntiga filmer och skriva töntiga texter
skrev jag i min svarta anteckningsbok och somnade skavfötters bredvid dig
i din säng
med dina andetag i samma rum som mina
Jag vaknade före dig. Med försiktiga steg smög jag ut, iklädd trosor och linne till ditt vardagsrum. Det luktade damsugspåse. Du hade dammsugit golvet innan jag kom. Det kom inga solstrålar genom fönstret för persiennerna var neddragna men det var tillräckligt ljust för att se lagret av damm som låg över alla möbler. I en hylla fylld av målarböcker och osorterade skivor låg den, pistolen. Jag lät mina fingrar spela piano på den och i mitt huvud hördes en välbekant melodi, samma melodi som spelades när ballerinan på mitt gamla smyckeskrin dansade. Jag kände mig som det där trygga barnet som vaknade tidigt på juldagen och tittade på sina nya julklappar. Varje del av pistolen omslöts av en annan. Magasinet var jing och avtryckaren jang. Inget skulle kunna ta isär dem. Jag log. Din morgonhesa röst bröt genom tonerna.
- Jaså där är du. Jag trodde du var på balkongen för balkongdörren var öppen. Vi glömde visst stänga igår.
Du frågade inte varför jag såg glad ut. Såhär efter att ha levt sexton år kunde jag mer eller mindre konstatera att det var ett helvete att vakna varje morgon. Kallt badrumsgolv, kall toalettsits, så kall att jag tvivlade på om jag skulle lägga papper så att det skulle bli varmare, torra mackor, äckligt kaffe, smaklös ost, en mamma som skrek till mig att jag borde ta ansvar och ett hjärta som inte slog för något speciellt. Så nog tyckte jag att du borde ha reagerat när jag stod i trosor och linne i ditt vardagsrum och log.
Den dagen spenderade vi på en utomhuskonsert i Gröndal. Vid ett tält kunde man köpa smuggelöl i plastglas. Jag köpte tre stycken. Du köpte fyra. Vi delade. När vi skulle gå igenom publikhavet tog du min hand. Jag ville aldrig släppa fast ändå sa jag nej när du frågade om jag ville sova hos dig. Kärlek är för töntar, eller hur, tänkte jag och åkte till radhuset där det står mitt efternamn vid brevinkastet. Om man ritar världen som en väg tar den slut vid Traneberg. Här lever ingen. Här hörs bara ljud av diskmaskiner och bilmotorer. Här kvittrar inga fåglar. Här slår inga hjärtan. Mamma hade somnat i soffan. Mamma, mamma, älskade mamma, aldrig mer ska jag dricka smuggelöl, tänkte jag medans jag vinglade fram till henne och sa:
- Jag är hemma nu.
- Är du full?
- Nej. Drack bara en trefemma.
- Bra.
- Mmmm.
- God natt.
- God natt.
- Du kan väl städa upp lite på ditt rum imorgon. Det ser ut som fan där.
- Mmm. God natt.
Med gårdagens kläder på mig vaknade jag samtidigt som dammsugaren. Jag hade drömt om dig och din pistol. Du hade hållit takten med avtryckaren och låtit mig spela melodier på magasinet och tillsammans drog vi våra naglar mot den räfflade sidan.
Det blev måndag och jag tog tunnelbanan till skolan. Med höstterminens schema i handen lutade jag mig mot skolans tegelvägg. Det kändes att solen gassat på i flera timmar. Jag andades ut. 4700 ämnen. Du ställde dig bredvid mig. Jag ville luta mitt tunga trötta huvud mot din axel. Men det finns ju väggar att luta sig mot. Det fanns ju täcken att krama i natten. Det fanns vänner att umgås med. Det fanns bästa vänner att se i ögonen och säga jag älskar dig. Jag behövde dig inte. Men jag ville luta mitt huvud mot din axel.
- Ge mig en cigg.
Med ett leende på mina läppar tryckte jag in en lucky strike i mellan dina läppar, min hand nuddade vid din haka. Inget skägg, ingen skäggstubb, inte nyrakat. Endast några solblekta fjun gjorde så att det kittlade till på mitt pekfinger. Jag ville stanna tiden just där, med min hand på din haka. Snygga killar för mig hade alltid varit amerikanska skådisar som Jude Law, eller modeller eller han som var tillsammans med Hon som jag ibland önskar att jag var. Du hade inga stora Jule-Law-händer, ingen skäggstubb, inga snygga fashionabla glasögon men du hade en cigg i din mun och med ryggen mot tegelväggen, blicken någonstans längre bort, din hand två decimeter från min sa du:
- Fy fan vilket härligt väder. Vi borde göra något. Typ hooka några trefemmor och sätta oss i Vitan eller nåt. När slutar vi?
- Vi har ju slutat.
I Vitan satt hon som jag ibland önskar att jag var och din bästa vän och några av mina vänner. Vi satte oss bredvid dem och snackade skit om allt och alla och för sjuttioelfte gången konstaterade vi att vi var bättre än alla andra och att ingen annan någonsin skulle förstå det. När gräset blev blött av dagg och sista bussen mot slussen hade gått promenerade du och jag hem till din lägenhet och kollade på en dålig film. Den var tre timmar lång. Vi såg hela och inte ens då tänkte jag tanken.
- Kaffe för cigaretter?
Baristan skulle kunna ge mig ett flirtigt léende för han är bara några år äldre än mig och nog är det lite mystiskt att köpa kaffe för cigaretter men istället skakade han på huvudet och sa:
- Du sitter här rätt ofta va? Jag känner igen dig. Kom förbi imorgon och betala så får du en kaffe nu. I den här kylan kan du ju inte sitta och stirra hela dan.
Jag älskar dig. Älskade söta fina rara barista med svart förkläde och smulig mustasch jag älskar dig. Kom så flyr vi från kapitalistsvinen och bjuder frusna själar på kaffe.
Två minuter senare. Jag sitter med en dubbel espresso i handen och ser frusna själar gå förbi uteserveringen vi en gång gick förbi. Deras ryggtavlor försvinner en efter en likt en eftertext på en dålig film. Jag letar efter din närvaro i min sms-inkorg. Du är borta. Det finns ingenting mer att säga. Det finns ingenting, ingen avsugning att ge eller tröja att lämna tillbaka.
Jag hade hållit andra i handen, det hade jag. Jag hade kysst andra och jag hade låtit andra tränga sig in i mig och jag hade sovit bredvid andra men aldrig hade jag låtit dina händer spela piano på mina handleder, aldrig hade jag känt
dina andetag i min nacke
dina fötter tätt intill mina
dina ryck precis innan du somnade
dina kyssar på mina ögonlock
din bröstkorg vibrera när du skrattade
din hand som letar efter min
ditt hjärta som slog för mig tätt intill mitt hjärta som slog för dig
I ett år levde vi på moln byggda av cigarettrök och tejp. Jag slutade skriva. Det enda som finns är en notering i den svarta anteckningsboken.
Inatt vaknade jag av att du försiktigt, för att inte väcka mig, försökte ta lite täcke. Jag hade hela. Du var jättefumlig men jag lotsades att jag inte vaknade fast egentligen ville jag säga: Aldrig kommer jag älska någon så mycket som jag älskar dig. Alltid kommer jag vilja ha dig.
Du ristade in nya vanor i min vardag och tillsammans satt vi på din balkong och med din pistol sköt vi ner allt och alla som passerade. Vi sköt ner busstidtabeller, matte b, långa matköer, frusna hjärtan, finanskrisen, växthuseffekten, kapitalismen och dygnsrytmer.
Jag har druckit upp min espresso. Klockan är fyra när jag ser din ryggtavla gå förbi mig. Jag såg femton på tunnelbanan, tjugosex på historialektionen, fyra på vägen hit fem tjejer med högklackade skor och raka ryggar har gått förbi, några, kanske tio ryggtavlor har försvunnit likt en eftertext på en dålig film. Din ryggtavla är finast av alla jag sett idag. Alla jag någonsin sett. Jag kan inte röra mig.
