SAJAVLA

Stockholm central, spottkoppen, kvart över elva den 22:a Maj. Det är inte längre morgon. Folk har inte längre brottom, de ska bara iväg, de har resesällskap, telefonsamtal eller portföljer. Du ger mig en snabb kyss . Antingen tittar du rakt ut i luften eller så tittar du på den stora tidtabellen som förklarar hur många minuter det är kvar innan det är dags att lämna staden. Du ser mig i alla fall inte i ögonen.  Vi går ut och sätter oss på fönsterkanten utanför KAHLS . Luften är syrerik idag. Jag tittar på regndropparna, hur de studsar i pölarna. Plopp, plopp, plopp. Jag vill fnissa åt regndropparna och kyssa dig med istället tittar jag på alla människor som ska någonstans. Jag håller dig i handen men på något sätt känner jag den inte. Det pulserar inget blod ut i dina vener. Du tittar fortfarande rakt ut i luften. Sedan säger du:

-          Vårat förhållande fungerar inte längre.

Så här i efterhand undrar jag om någon av de som passerade berättade för någon annan att ”Jag såg en tjej som grät på centralen. Hennes pojkvän tröstade henne. Varför ska folk stå och gråta mitt på centralen, asså herregud jag blir så trött ibland va, kan inte folk sköta sina relationer någon annan stans?”

Första juni. Alla är fortfarande på väg någon stans.  Regeringen har testat krigsalarmet. Stockholm sitter och väntar på krig. Någon ligger på sin älskades bröst och hör hjärtat slå. Som om denne personen var tvungen att samla på sig hjärtslag innan kriget. Varje kyss är den sista kyssen, varje dans den sista dansen.

Förfest till kriget, Knast, Upplandsgatan 7 en tisdag för mycket i juni, d.v.s. ännu en kväll som kunde ha slutat i TV- soffan men inte gjorde det. Det skulle kunna ha varit fint väder. Det är inte fint väder men det är i alla fall den 2 juni. Kvällsljuset ligger över Stockholm och klockan är bara tio så jag kan se varenda ögonfrans, misslyckad sminkning, svettfläck, tår och rynka. Jag beställer två Heineken men får två Carlsberg. Jag förvånas inte. Allt är annorlunda nu förtiden. Det är krig imorgon. Bartendern kan inte tänka. Alla dansar sin sista dans, säger det där de aldrig vågat, samlar på sin mage med fyllekäk och dricker upp det sista ur mjölkpaketet.

Natten är en förfest för kriget.

Kriget har inte börjat. Mitt liv är en förfest till kriget. Mitt liv är en natt.  Jag är inte död ännu. Hjärtat slår ju fortfarande. Eller hur?