att aldrig sluta drömma
Slutet
Poff. Kvällssolen gömmer sig bakom hustaken och jag kan nästan känna din andedräkt följa min skugga. Jag har precis ätit middag med mamma. Sån där mor och dotter- grej d.v.s dyrt och gott och jag är salongsberusad. Mamma åkte hem och jag går längs St. Paulsgatan. För några minuter känns det som om den är min. Det är endast vår-gruset som skiljer mina skosulor från känslan att faktiskt ha fötterna på jorden för en gångs skull. Vid Wollmars ser jag din ryggtavla. Första gången på flera månader. Dina spralliga steg berättar att du är glad. Kanske till och med lycklig. Du följer hennes kropp till baren. Jag får inga skott i hjärtat. Trots att du smeker hennes hår precis som du en gång smekt mitt. Jag betraktar er på håll. Jag vet att du inte kan se ut för det är mörkt ute. Det enda du skulle mötas av om din blick letade sig mot fönstret skulle vara din egen spegelbild. Du skulle inte ta upp pistolen och skjuta den, spegelbilden alltså, ditt yttre jag, det liv du lever. Du skulle se på den och du skulle se henne. Kanske skulle ni peka mot fönstret och säga kolla älskling där är vi. Men du. Du står inte bredvid världen, betraktar den och tycker att du är bättre. Du är i den. Du är pistolen. Verkligheten. Kraven. Busstidtabellen. Kommunen som hugger ner träd. Du skjuter. Producerar skott efter skott. Kontrollerat. På andras begäran. På egen impuls. Ett två tre poff. Pistolen. Du håller den stadigt i båda händerna där ena handen är in-a-relationship och andra very-well-done. Du har släppt min hand, som alltid vid kärleksscenerna, som alltid på operor,
som alltid i slutet.
Början
Och jag låter
min hand
smeka gruset på gatan i den främmande staden. Jag vet inte vad den heter. Gatan alltså. Men jag är. Jag är där.
