SAJAVLA

12 Januari, persiennerna neddragna, volymen på max (klarade inte av att räkna andetagen). Du är fin, glad, underbar även i lysrörsljus och till tonerna av självmordsmusik. Du känner mig, du vet att jag inte kan hålla kvar blicken när vi ser varandra i ögonen så när min blick flackar tar du en titt på den, pistolen alltså, så att du vet att den ligger kvar. Det gör den. Alltid. Jag låter dig skriva ditt namn i min nacke. Vi speglas i TV:n. Det ser fint ut. Nästan som på film. Du tror att jag inte vet att den, pistolen alltså, betyder mer än någonting annat. Du tror att jag inte ser hur du ler av blotta tanken att dina händer är som gjutna för den. När jag går tror du att jag slutat tro på oss så du dödar min kvarglömda klocka i hopp om att jag ska komma tillbaka två gånger för att leta och en tredje gång för att låna din.