.
Det är inte dig personligen jag vill åt utan hela ytligheten och likgiltigheten i sig. De går hand i hand, likgiltigheten och ytligheten alltså, likt ölen och ångesten. Kartan säger väster och jag menar det på riktigt när jag står på ett dansgolv i den stadsdel jag börjat kalla min (bara för att du befinner dig på den vi brukade kalla vår) och skriker "Tårar rann, dörrar small, dramatik. "Tro inte att jag tänker sitta och höra på om dina nya
på nåt fik. Sen blev det augusti och lite mer liv än vi hade hoppats på men det
löste sig och nu är det vår igen
och jag undrar hur du mår igen"
Och jag känner: Snälla, förstör inte det som skulle vara den bästa tiden i mitt liv.
Kommentarer
Trackback
